En av de vanligaste myterna runt klickerträning är att man är tvungen att alltid ha med sej något att belöna med; att man blir beroende av belöningar för att hunden ska lyda. Det är fel.
I inlärningsskedet behöver man belöningen, eftersom det är det sätt man använder för att kommunicera till hunden vad det är man vill att den ska göra. Det är ju egentligen inte annorlunda när man tränar med korrigeringar. Om man inte korrigerar hunden varje gång den gör fel har den inte heller någon möjlighet att räkna ut vad det är vi vill att den ska göra. Same/same, but different.
Men när hunden väl lärt sej är det inte nödvændigt att belöna varje gång, eller ens särskilt ofta längre. Faktum är att om vi vill att hunden ska fortsätta att lyda med så mycket intensistet som möjligt är det snarare så att vi inte bör belöna varje gång. Om hunden inte kan förutse när dess beteende kommer ge belöning kommer den fortsätta att göra sitt bästa i hopp om att "denna gången kommer belöningen". Det är samma mekanism som får människor att spela på lotto. Vi vet att det finns en chans att vinna och vi vill så gärna ha den där vinsten, att vi fortsätter spela även om vinsterna kommer sällan. Det mest effektiva för att upprätthålla ett inlärt beteende är därför att belöna oregelbundet -ofta ibland och mer sällan ibland.
Träning med positiv förstärkning leder alltså inte alls till att man blir beroende av att ha belöningar med hela tiden för att få hunden att lyda -snarare tvärt om. Man kan glömma att ta med tennisbollen på tre promenader i rad och hunden kommer ändå komma snabbt som blixten på varje inkallning om den väl lärt sig det.
Inte ens i inlärningsfasen är det nödvändigt att kånka med sej köttbullepåsen varje gång. Det finns mycket i vår omgivning som hunden är intresserad av och det kan vi utnyttja som belöning. Vill hunden lukta på lyktstolpen? Det får den -om den sätter sej först. Vill den fram och hälsa på grannhunden? Det får den också -om den går dit tillsammans med oss utan att dra i kopplet.