Som jag skriver i en annan artikel blir man inte belöningsberoende bara för att man tränar uteslutande med belöningar. Tvärt emot stiger hundens motivation att göra det riktiga om den när den väl lärt sej beteendet inte belönas precis varje gång.
Däremot fungerar det inte omvänt. Alltså, om man väljer att basera sin träning på korrigeringar så kan man inte utnyttja en stigande motivation att göra rätt (eller undgå att göra fel) om korrigeringen uteblir ibland när hunden gör fel. Att träna genom att fokusera på att komunicera till hunden när den gör fel är en helt annan sak än att træäna genom att fokusera på att tala om för hunden när den gör rätt. Det är vitt skilda mekanismer som styr de olika metoderna.
Om man använder utebliven korrigering som signal till hunden att den gör rätt kommer den visserligen fortsätta att försöka undgå korrigeringen genom att försöka undgå att göra fel igen, men i den här situationen kommer utebliven korrigering för hunden betyda "du gör rätt". Om man låter bli att korrigera hunden en gång när den gör fel kommer man alltså tala om för hunden att det den just gjorde var ok; det felaktiga beteendet har faktiskt blivit förstärkt i och med att hunden inte blev korrigerad. Sannolikheten för att det ska upprepas har ökat. Att ibland korrigera ett beteende och ibland låta bli bidrar till att förvirra hunden snarare än att motivera den att göra rätt.
Har man börjat korrigera ett oönskat beteende blir man alltså tvungen att fortsättningsvis vara väldigt konsekvent och korrigera det varje gång det uppstår -man blir korrigeringsberoende. Eftersom det är lika viktigt med timing när man korrigerar som när man belönar medför det att man ständigt måste vara väldigt påpasslig så att man hinner korrigera när det behövs. Håller man på att träna bort ett beteende så kan det ju ses väldigt sällan men ändå dyka upp när man minst anar det. Då gäller det att man är snabb, annars finns risken att en hel del av ens arbete raseras på ett ögonblick.
Det finns faktiskt ytterligare en aspekt av korrigeringsberoende som har med reaktioner hos oss människor att göra och som är ganska oberoende av vad hunden gör eller inte gör. Att korrigera är nämligen förstärkande för den som korrigerar. När vi korrigerar ökar alltså sannolikheten för att vi ska göra det igen. Det är egentligen väldigt logiskt, även om vissa kanske inte vill kännas vid det.
Ta att hunden drar i kopplet som exempel. Det är jobbigt, kanske rent av jäkligt irriterande. I alla händelser är det något vi inte tycker om och som vi inte vill att hunden ska göra. Det ger oss ett visst mått av obehag eller olust. Eftersom vi inte tycker om det och vi vill att hunden ska sluta korrigerar vi. Hunden slutar då också att dra, åtminstone för en kort stund - vårt obehag försvinner. Korrigeringen hjälpte att få bort vårt obehag, korrigeringsbeteendet blev alltså förstärkt och sannolikheten för att vi ska vilja göra det igen har ökat. Ju mer vi vänjer oss vid att korrigera, desto oftare kommer vi att göra det.
Frågan är då vilken inlärningsprocess som var mest effektiv -vår att fortsätta korrigera eller hundens att sluta dra? Hunden lär sig inte särskilt mycket av att bli korrigerad, för den får inte veta vad den ska göra istället. Den slutar möjligen att dra för stunden, men börjar sedan ofta igen. Tänk på hur många hundägare du har sett som går och ständigt rycker i kopplet eller korrigerar verbalt och hundar som tillsynes oberörda fortsätter hänga i kopplet någon sekund efter att de blivit korrigerade.
En sak till vill jag ta upp i samband med det här. Många kombinerar belöningar när hunden gör rätt med korrigeringar när den gör fel och menar att det ju borde vara det mest effektiva. Jag tror inte det. Om man bara använder belöning får man ett väldigt tydligt medel att kommunicera med sin hund på. Belöning = du gör rätt, Ingen belöning = du gör inte rätt. Enkelt och tydligt, inga utrymmen för missförstånd. Men om man använder korrigering också tillkommer Ingen korrigering = du gör rätt och Korrigering = du gör fel.
Blandar man dessa två system får man två olika signaler som betyder "du gör rätt" och man får en som säger "du gör fel". Framförallt mister man möjligheten att tala om för hunden att den gör fel genom att hålla tillbaka belöningen. För även om man inte belönar så korrigerar man inte heller, och frånvaro från korrigering betyder för hunden att den gör rätt. Man kommer alltså inte runt kravet på konsekvent korrigering i de fall hunden faktiskt gör fel även om man belönar rätt beteende. Kommunikationen blir snarare otydligare av att använda både belöning och korrigering i jämförelse med att bara använda belöning.